Förväntningarna och besvikelsen....
Tiden var kommen och det var dags att ta sig till fertilitetskliniken och starta denna process. Ännu en gång så lät jag oro och stress ta över min kropp redan innan ens vi hade börjat processen istället för att bara lägga det i Jesus händer och låta han ta över.
Vi kom fram och tog hissen upp till kliniken och man var tvungen att ta av sig skorna kommer jag ihåg. Vi gick in med en sån stor förväntan att snart ja snart så skulle allt bli bra. Det satt tre andra par i samma väntrum en efter blev dem inkallade till att få träffa läkare och till sist efter 15 minuter blev vi inkallade till läkaren. Jag minns att när jag ställde mig upp för att bara gå in till läkaren för att prata så fick jag blodsockerfall och blev lite yr men jag visade inget varken för C eller för läkaren, jag bara fortsatte att le och försökte gå rakt till läkarens rum (det var totalt 10 m från väntrum till läkarens rum) det kändes som 100 m för mig.
Vi gick in och satte oss jag var helt kallsvettig i hela kroppen och speciellt i mina händer, vi var så nervösa. Läkaren gick igenom alla provsvar och sa att vi påbörjar vår behandling redan samma dag och vi skulle hämta ut hormonsprutor som jag skulle ta i 10 dagar och på elfte dagen skulle vi tillbaka och då skulle mina ägg blivit allt fler vid den tid jag skulle ha min ägglossning. Jag kände i mitt hjärta hur jag ville bara gråta av glädje och bara skrika av glädje.
I tio dagar skulle jag ta dessa sprutor varje kväll samma tid på magen, det sved och gjorde ont och varje kväll när jag skulle ta dem ville jag gråta av smärta men jag tänkte det är värt varenda sekund av smärta om dessa sprutor skulle kunna få oss att bli föräldrar.Elfte dagen kom och vi åkte in till kliniken 8.30 på morgonen och då skulle mina ägg ha förökat sig. Jag hade en sån fruktansvärt mensvärk. Jag fick ett lugnande tablett och 2 Alvedon av sköterskan och hon följde med oss till ett rum med en säng och en stol vid sidan och sen var det gardiner mellan sängarna där andra patienter låg. Sköterskan kom med sjukhuskläder till mig och bad C följa med henne till rummet bredvid där han ännu en gång skulle lämna spermier i en mugg.
Jag var rädd !!
Jag låg och tittade på taket och kände hur kroppen blev mer och mer avslappnad , tabletten hade börjat kicka in. Jag minns att jag var så kissnödig så jag ställde mig upp för att gå på toaletten så ser jag en skylt på dörren att man inte ska kissa innan behandlingen för det blir lättare att komma åt äggen, ja så det var bara att hålla sig.
C kom tillbaka efter en stund och fick också en operations mössa och rock. Vi började att be tillsammans till Jesus och tackade honom för att han hade gjort detta möjligt för oss. En stund efter blev vi hämtade av sköterskan för att få gå in i behandlingsrummet. Vi kom in och jag fick lägga mig på gynekologstol med benen uppe i luften, jag har aldrig tyckt om det men allt detta gjorde jag för vår stora längtan.
Jag fick en infart i armen och en spruta med morfin i armen genom infarten, för att jag inte skulle känna smärtan.
Dem skulle få ut så många ägg så möjligt från mig för att sen föra dem samman med C spermier och då skulle embryot växa och bli ett, dem skulle skapas på ett labb. Men dem lyckades bara få ut 2 bra ägg som skulle kunna funka i det stadiet, jag låg där och för varje gång dem sög ut ett ägg så sved det och gjorde ont fast dem sa att man inte skulle känna så mycket. Dem startade en tv- skärm högt upp i högra hörnet i rummet och sa: -där är ägget ni kan se den, det såg så stort ut men man kan knappt sen den utan mikroskåp, dem hade zoomat in genom ett mikroskåp. Alla skrattade och var glada i rummet och läkaren sa nu får ni åka hem och så får vi alla hålla tummarna att embryot växer.
Vi gick till rummet bredvid och jag skulle byta om och sedan få åka hem. Sköterskan kom in och berättade för oss att om 3 dagar skulle vi tillbaka för att lägga tillbaka embryot som hade skapats i labbet. Vi fick tid kl: 12.00 3 dagar efter men sen nämnde hon också att om dem skulle ringa oss 2 timmar innan bokat tid så är det så att embryona inte har växt och att vi inte skulle behöva åka in då.
Ja dem tre dagarna fortsatte vi att bara be och be till Jesus och hoppades på mirakler.
Dag 3 kom, klockan var 09.30 och vi fick inget samtal från läkaren vilket var jätte bra!! Jag kunde inte ta bort min blick från klockan tills den skulle passera 10.00 för då visste vi att allt hade gått bra.
Klockan blev 10.04 och telefonen ringde...........
I nästa del av bloggen kan du läsa om hur det hela fortsatte för oss och glöm inte bort att:
"och vår frimodiga tro på Gud är denna: om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss. och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, så vet vi också att vi får vad vi ber honom om."
1 Joh 5:14-15
Be blessed!!
//Elli
Kommentarer
Skicka en kommentar