Mirakelbarnet

Tiden var kommen och det var dags att ta sig till fertilitetskliniken och starta denna process. Ännu en gång så lät jag oro och stress ta över min kropp redan innan ens vi hade börjat processen istället för att bara lägga det i Jesus händer och låta han ta över. Vi kom fram och tog hissen upp till kliniken och man var tvungen att ta av sig skorna kommer jag ihåg. Vi gick in med en sån stor förväntan att snart ja snart så skulle allt bli bra. Det satt tre andra par i samma väntrum en efter blev dem inkallade till att få träffa läkare och till sist efter 15 minuter blev vi inkallade till läkaren. Jag minns att när jag ställde mig upp för att bara gå in till läkaren för att prata så fick jag blodsockerfall och blev lite yr men jag visade inget varken för C eller för läkaren, jag bara fortsatte att le och försökte gå rakt till läkarens rum (det var totalt 10 m från väntrum till läkarens rum) det kändes som 100 m för mig. Vi gick in och satte oss jag var helt kallsvettig i hela krop

Ja då var tiden inne för att ta sig till läkaren och få ett svar på VARFÖR det inte funkade för oss att genom naturlig gång få bli föräldrar. Stressen och oron denna morgon fick mig att må dåligt och jag visste att jag behövde be till Gud och lägga hela denna situation i hans händer men jag gjorde inte utav stress. Vi kom till läkaren kl: 09.00 på Vallentunas vårdcentral. Läkaren hade alla provsvar framför sig och hon skulle självklart börja med att fråga oss om vi hade funderat på adoption och där just då i denna stund tänkte jag att det var kört!! VARFÖR tar hon upp något sånt i början på vår besök??? kan minnas känslan av vilken kallsvett jag fick i hela kroppen....                                                                Jag o C tittade på varandra och sa, - vi har absolut inga problem med det eftersom vi båda gärna ville adoptera ett barn från ett annat land om det skulle vara Guds vilja så klart. Jag kunde inte låta bli och frågade - vi kan inte bli föräldrar eller hur

Hej alla kära läsare! Här tänkte jag skriva till er om vår resa till att få fina lilla mirakelbarn, den var inte lätt ska ni veta men genom tro och hopp så lyckades vi hålla ihop och kämpa oss igenom det tillsammans. Ni vet när man var yngre och tänkte när man blir stor ska man hitta sin dröm kille eller dröm tjej och gifta sig med och skaffa barn och hela den historien, ja den drömmen kan bli verklighet för vissa men inte för ALLA!!                                                        För mig och min man (som jag kommer döpa för C här) blev det en tuff resa men genom vår tro på Jesus Kristus så blev det omöjliga möjlig. Det var stunder jag gav upp hoppet om att kunna hålla i mitt eget barn eller kunna få den där gravidmagen som ALLA kvinnor hade (min uppfattning under den svåra tiden). Varför kunde inte vi få gå igenom den fina tiden då min mage kunde växa fram och se gullig och fin ut? varför skulle alla kvinnor jag känner kunna bli gravida men inte jag? varför skulle just