Mirakelbarnet

Tiden bara gick och ingen bebis blev det för vår del. Eftersom vi hade tagit ett paus från hela processen så fokuserade jag mig på mitt arbete. Jag ville sysselsätta mig själv med annat så mycket så möjligt så att jag inte skulle tänka på barn, vilket jag gjorde i alla fall typ hela tiden men mer i min egen ensamhet. Jag pratade inte så mycket om det med andra längre, det kändes så uttjatat. För alla er som brukar ställa frågan - "när ska ni ha barn då? eller är du inte gravid ännu?? LÄGG AV SÄGER JAG TILL ER ALLA!!! ni vet inte vad personen som ni ställer frågan till går igenom!!! På varenda släktträff var det alltid någon som skulle säga - " ja men ska ni inte ha ett barn snart för ni blir ju inte yngre med åren" och när man orkade pratade om varför vi inte hade ett barn ännu så skulle alla komma med sina idéer om att ät detta eller gör detta då skulle det att gå bra för oss och när vi berättade för dem att vi hade gått igenom IVF typ fem ggr så skulle dem bara tycka

Onsdagen den 14:e december 2016, dagen då vi åkte upp med mer hopp än någonsin vi hade haft tidigare. Den dagen som skulle ändra våra liv, dagen då vi skulle få känna glädje igen, ja allt detta enligt VÅRA tankar. Med samma process som alla tidigare gånger, med morfin sprutan, lugnande tabletter, sjukhus kläder, stress, oro, förväntan, tårar, smärta, gynekologstolen... ja allt det där gick vi igenom för FEMTE gången!!! Vi bara hoppades på ett mirakel, ett guldägg som skulle fastna. Dem lyckades få ut 5 ägg denna gång så nu var chansen ännu större för den här gången skulle väl någon av äggen fastna i min livmoder och växa. Dem gav oss samma förslag om att föra tillbaka 2 ägg samtidigt för att öka chansen. Av dem 5 äggen var det 3 som blev befruktade, två som man la tillbaka i min livmoder och ett som fick vara kvar i frysen.                                                           Vi åkte därifrån med stor hopp och längtan i våra hjärtan. Jag och C hade nog nått botten och kände

14:e dagen var det tänkt att vi skulle göra graviditetstestet men sen händer det som man inte vill ska hända. Under dessa dagar googlade jag fram om allt man kan känna i kroppen när man är gravid och det kändes som att allt stämde in på mig på pricken, men man kan också känna så innan mensen. Dag 12 kände jag mig illamåendes och vi ska inte ens prata om stressen under dessa dagar den var osänkbar, vet inte om det var av stressen eller mensen eller graviditeten. Så det jag gjorde var precis tvärtemot vad läkaren sa, jag gjorde ett graviditetstest och ja dem 5 minuterna som man skulle vänta kändes som en evighet av väntan. Tyvärr så var den negativ och jag kände den stora besvikelsen i hela kroppen men eftersom jag inte visste om jag hade gjort rätt eller fel så hoppades jag på att det skulle bli bättre resultat efter 2 dagar. Dagen efter vaknade jag med världens mensvärk och mensen kom. Allt rasade för mig min lilla glädjebubbla sprack IGEN!!! Jag bara grät och grät och C tröstad

Klockan blev 10.04..... telefonen ringde och det stod inget uppringnings-ID på telefonen, kroppen skakade av rädsla , ville inte svara på telefonen för jag visste att det samtalet förde inte med sig något gott. Fick kallsvett i händerna och kunde knappt hålla i telefonen, det första jag hörde var - Hej vi ringer från IVF- kliniken ........resten blev bara tyst i mina öron, jag ville inte höra några dåliga nyheter vilket jag visste att det var eftersom dem ringde. Efter en kort stund av hjärtklappning och kallsvett i hela kroppen hörde jag någon säga i luren - hallå, hallå är det någon där.... då svarade jag - ja, förlåt jag hör dig, kan du ta det du nyss sa igen... Hon berättade för mig att inga embryo hade överlevt, inte en enda och att denna gång blev misslyckat och att jag inte skulle ge upp hoppet och att det skulle gå bättre för oss nästa gång vilket innebar samma process igen, sprutor, tabletter, morfintablett, gynstolen, oro, ångest, väntan, längtan ....... Det kändes som v

Tiden var kommen och det var dags att ta sig till fertilitetskliniken och starta denna process. Ännu en gång så lät jag oro och stress ta över min kropp redan innan ens vi hade börjat processen istället för att bara lägga det i Jesus händer och låta han ta över. Vi kom fram och tog hissen upp till kliniken och man var tvungen att ta av sig skorna kommer jag ihåg. Vi gick in med en sån stor förväntan att snart ja snart så skulle allt bli bra. Det satt tre andra par i samma väntrum en efter blev dem inkallade till att få träffa läkare och till sist efter 15 minuter blev vi inkallade till läkaren. Jag minns att när jag ställde mig upp för att bara gå in till läkaren för att prata så fick jag blodsockerfall och blev lite yr men jag visade inget varken för C eller för läkaren, jag bara fortsatte att le och försökte gå rakt till läkarens rum (det var totalt 10 m från väntrum till läkarens rum) det kändes som 100 m för mig. Vi gick in och satte oss jag var helt kallsvettig i hela krop