När allt rasar ihop...
Fick kallsvett i händerna och kunde knappt hålla i telefonen, det första jag hörde var - Hej vi ringer från IVF- kliniken ........resten blev bara tyst i mina öron, jag ville inte höra några dåliga nyheter vilket jag visste att det var eftersom dem ringde. Efter en kort stund av hjärtklappning och kallsvett i hela kroppen hörde jag någon säga i luren - hallå, hallå är det någon där.... då svarade jag - ja, förlåt jag hör dig, kan du ta det du nyss sa igen...
Hon berättade för mig att inga embryo hade överlevt, inte en enda och att denna gång blev misslyckat och att jag inte skulle ge upp hoppet och att det skulle gå bättre för oss nästa gång vilket innebar samma process igen, sprutor, tabletter, morfintablett, gynstolen, oro, ångest, väntan, längtan .......
Det kändes som vår glädje bubbla sprack och min oro förvärrades för allt var inte så självklar som jag trodde. Jag trodde att alla kvinnor blev gravida redan vid första IVF försöket men så var det inte.
Livets väg kan ibland göra oss besvikna på oss själva vilket jag var i det läget. Jag var besviken på mig själv för att jag inte hade tänkt på att få barn tidigare i livet för då kanske det hade varit lättare för jag var yngre då och hade mer ägg. Men jag var även besviken på Gud för att det kändes som att han inte hörde vår bön och inte såg vår stora längtan, så istället för att prata med Jesus och fortsätta att be gick jag i en djup depression. Jag ville inte vara omkring människor med barn för det fick mig att må sämre. Att gå in på socialmedia var uteslutet för det kändes som var enda människa man kände skulle lägga upp sina ultraljudsbilder och visa upp för hela världen att dem skulle bli föräldrar. Jag lovade mig själv att om det skulle vara Guds vilja och vi skulle få barn någon gång i livet så skulle jag aldrig lägga upp bilder för det kanske finns människor som kanske går igenom samma sak som oss bara att vi inte vet om det.
Vi blev kontaktade av IVF kliniken dagen efter denna svarta dag. Dem sa att vi skulle redan vid kommande mensperiod börja vår nästa behandling men högre doser av mediciner för dem såg att jag har väldigt få ägg och därför behöver jag starkare doser. Mensen kom och sprutorna skulle börja tas varje kväll vid 21.00 oavsett var jag var skulle jag ha med mig sprutan och ta den, man fick inte glömma en enda spruta. Det blev dags för nästa försök, dagen kom då vi skulle till kliniken och dem ville att vi skulle komma på ultraljud för att kolla hur det ser ut med ägg i mina äggstockar. Det såg lovande ut sa läkaren, hon sa att denna gång kan vi se flera ägg redan nu via ultraljudet. Så vi skulle tillbaka 5 dagar efter för att utföra IVF försöket.
Ja samma process igen sjukhuskläder, lugnande tablett, får inte kissa för kissblåsan måste vara full, C lämnar spermieprov rummet bredvid, infart i armen och upp på gynstolen och få morfin insprutad i armen och hoppas och be till vår herre Jesus att allt går bra denna gång.
Läkaren gav oss hopp och sa att denna gång fick dem ut 5 ägg så nu hoppas vi på ett guldägg som överlever. Samma sak gällde nu igen 3 dagar efter skulle vi tillbaka om dem inte ringde oss efter klockan 10.00 på morgonen.Jag var så orolig att dem skulle ringa igen för då vet jag inte hur jag hade tagit det hela psykiskt för jag var redan nedbruten efter första försöket.
Dag tre kom.......
Klockan passerade 10.00 och ingen telefonsamtal, jag började få hoppet tillbaka för vi visste att det gick bättre denna gång. Vi började ta på oss kläder för klockan 12 skulle vi vara på IVF kliniken för att lägga tillbaka embryot som hade klarat sig.
Nervösa och förhoppningsfulla kom vi till kliniken. Jag fick sjukhus kläder och lugnande tablett igen och 2 Alvedon och upp på gynstolen och när vi väl var där fick vi höra att av dem fem äggen var det 2 bra ägg som var bra och överlevde som läkaren har valt att lägga tillbaka. Läkaren föreslog för oss att för att öka chansen skulle vi lägga tillbaka båda embryona samtidigt men det skulle finnas risk för att man får tvillingar och det tackade vi ja till och sa att vi gör det!! Det kändes som stickningar i underlivet och tog bara 5 minuter sen var det klart. Denna gång gick allt mycket snabbare.
Där var den, vår lilla embryo i min livmoder, jag var rädd för att gå på toaletten för att råka kissa ut den trodde jag så klart, men sköterskan sa att embryot kan inte åka ut nu måste den bara vidare i min livmoder och växa!
Vi fick med oss ett graviditetstest som vi skulle ta efter 14 dagar och inte tidigare.
Jag kände mig gravid och så lycklig, började att bara lägga händerna på min livmoder och bara be och be till Jesus att den växer och klarar sig i min livmoder. Försökte ligga så stilla så möjligt fast läkaren sa att jag skulle leva mitt vanliga liv men inga överansträngda övningar eller hård träning
dem närmaste dagarna.
14 dagar efter......
I min nästa blogg kan du läsa om hur det gick efter andra försöket!
"Han säger ju: Jag bönhör dig i rätt tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag. Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag." 2 Kor 6:2
Be blessed!
Kommentarer
Skicka en kommentar