Är det en dröm eller verklighet??
Tiden bara gick och ingen bebis blev det för vår del. Eftersom vi hade tagit ett paus från hela processen så fokuserade jag mig på mitt arbete. Jag ville sysselsätta mig själv med annat så mycket så möjligt så att jag inte skulle tänka på barn, vilket jag gjorde i alla fall typ hela tiden men mer i min egen ensamhet. Jag pratade inte så mycket om det med andra längre, det kändes så uttjatat. För alla er som brukar ställa frågan - "när ska ni ha barn då? eller är du inte gravid ännu?? LÄGG AV SÄGER JAG TILL ER ALLA!!! ni vet inte vad personen som ni ställer frågan till går igenom!!!
På varenda släktträff var det alltid någon som skulle säga - " ja men ska ni inte ha ett barn snart för ni blir ju inte yngre med åren" och när man orkade pratade om varför vi inte hade ett barn ännu så skulle alla komma med sina idéer om att ät detta eller gör detta då skulle det att gå bra för oss och när vi berättade för dem att vi hade gått igenom IVF typ fem ggr så skulle dem bara tycka synd om oss och vi hatade den känslan.
Kusiner, vänner, bekanta ja alla skulle självklart bli gravida och alla skulle visa sin glädje genom att lägga upp ultraljudsbilder på sociala medier. Självklart blev man glad för deras skull men det gjorde ont i hjärtat att varför inte vi VARFÖR?????
Överallt såg vi barnvagnar och gravidmagar allt hade blivit ett mardröm. Det var så skönt att prata med par som var med om samma situation för att kunna bolla tankar med varandra och få stöd. Det var väldigt tydligt att dem som inte gick igenom samma situation kunde aldrig stödja dig på samma sätt för dem förstod inte känslan.
Jag kunde inte bara ge upp, jag bad och bad och bad till Jesus och jag visste att endast han kan göra det omöjliga möjlig. Det var inte alls i våra händer utan det var i Guds händer. GUD är alltid god.
Det står i bibeln " Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det!" Joh 14:14
Det var den 8:e mars 2017 och det var internationella kvinnodagen, kommer aldrig glömma denna dag. En släkting till mig skickade ett gruppmeddelande till alla i kvinnor i familjen och skrev grattis till alla mammor för att vi är så bra.......... MAMMOR!!!!!???? det var som att få en kniv i hjärtat och jag blev så arg och skrev men jag är ingen mamma så det var väl inte menat till mig och då skrev hon oj förlåt grattis till dig som en kvinna!
Hon menade säkert inget illa för hon hade skickat ut ett gruppmail men just då i den stunden blev jag så sårad och kände mig så ensam och skör. Jag visste att jag var skör och känslig men ett sådant meddelande var som att hälla salt på såret.
Jag kände mig hopplös och tom. Men plötsligt fick jag en känsla av att jag skulle kolla upp olika adoptionsbyråer och prata med dem för jag visste att sånt kunde ta tid. Efter några samtal hit och dit kände jag mig ännu mer hopplös för kostnaderna som vi skulle ha för att få ha ett barn i vår famn var mer än vad vår ekonomi skulle tillåta. Helt sjukt att det ska behöva kosta så mycket pengar för att kunna adoptera ett barn som är i behov av föräldrar eller föräldrar som är i behov av ett barn.
Varför skulle allt vara så komplicerat, varför var det ingen som hade talat om för mig om sådana svårigheter man kunde stöta på när man blev äldre.
Det kändes som att jag och C gled ifrån varandra ett tag för att jag trivdes mer i min ensamhet och han sa inte så mycket. Kan nog säga att jag kände mig värdelös som kvinna, jag grät mig till sömns dem flesta nätterna. I kyrkan hade vi cellgrupper där vi var några tjejer som träffades 2-3 kvällar i månaden, vi fikade, umgicks och bad tillsammans.
"För där två eller tre är samlade i mitt namn , där är jag mitt ibland dem". Matt 18:20
Varje gång vi sågs så bad vi tillsammans, vi bad och vi bad......
Den 20:e mars skulle jag och två kollegor åka iväg på en fortbildning uppe i Stockholm och vi skulle vara där i 2 dagar. Det var väldigt kul och bra för mig att komma bort några dagar och fokusera mig på något helt annat. Dem bjöd på mycket att äta under dessa dagar men ändå kändes det som att jag var hungrig hela tiden. Något stämde inte men jag tänkte inte så mycket på det.
Min kollega berättade för mig att hon hade drömt om att jag hade kommit upp för trapporna på jobbet med en stor mage och andades tungt och var hög gravid. Jag minns att jag sa till henne att om det skulle ske en dag så skulle det vara ett mirakel som hade skett då.
Hon gav mig hopp och sa att jag inte skulle ge upp.
Vi pratade mycket med varandra dessa två dagar om mina känslor och hon var en riktigt bra lyssnare och stöttade mig jätte mycket.
När jag kom hem från min fortbildning kontaktade jag IVF kliniken och sa att jag var redo för vår sista försök och vi fick en tid i mitten på april 2017. Vi visste innebörden av detta och förberedde oss psykiskt om hur det hela skulle kunna sluta men vi var ganska överens om att efter detta försök så skulle vi inte göra några fler försök.
Den 17 april 2017 skulle vi åka upp till Stockholm till IVF kliniken och få det gjort, vår allra sista försök!! Nervositeten var obeskrivlig både för mig och C. Men denna gång skulle vi inte hämta ut några sprutor utan jag fick några tabletter som jag skulle börja ta när min första mens-dag kom. Den 9:e april 2017 skulle jag få min mens men den kom inte och jag var stressad över varför mensen inte kom, för sköterskan på IVF kliniken var väldigt tydlig med att jag skulle ha tagit tabletterna innan den 17:e april. Jag var så fokuserad och stressad över detta IVF försök att jag inte kunde tänka på något annat. Dagarna passerade och mensen kom inte så jag visste inte om jag skulle känna oro eller om jag skulle bli glad med tanke på att sist vi hade träffat läkaren så berättade hon för oss att när man har så få ägg som jag hade så kunde det vara tecken på att jag tidigt skulle gå i klimakteriet, vilket innebar ingen mens. 1+1= 2, inga ägg ingen mens.
Den 13:e april 2017 alltså på skärtorsdagen var jag ledig från jobbet och mensen hade fortfarande inte kommit och så sen hade den aldrig varit förr. Jag minns att jag gick ut på balkongen och rökte en cigarrett och sedan gick jag in på toaletten för att borsta mina tänder och tvätta ansiktet.
När jag väl var inne på toaletten var det som att någon sa till mig att ta graviditetstestet som vi hade i lådan, den sista testet som vi hade sparat till efter sista IVF försöket.
Jag tog graviditetstestet och var väl inställd på att det kommer att stå INTE GRAVID som den alltid har gjort dem 13 senaste gångerna. Så jag la ifrån mig den och skulle vänta några minuter på svar. Jag minns att jag hade borstat mina tänder och tvättade mitt ansikte och när jag hade torkat ansiktet med en handduk kom jag på att jag skulle titta på testet och det stod något annat på testet den här gången, det stod GRAVID ,RASKAANA och jag hann inte ens reagera så kom det upp siffror med 2-3.
Detta är den riktiga bilden från testet som togs den 13:e april 2017 klockan 08.51.
Jag fick världens kallsvett och blev yr för en stund, det kändes inte verkligt. Jag blev nervös och började gräva upp kartong på testet från papperskorgen för att läsa vad detta innebar och det stod att JAG VAR GRAVID 2-3 veckor vilket innebar att jag var inne på min femte vecka om man skulle tänka graviditetsveckor. Detta var inte sant och trodde jag drömde jag visste inte vad jag skulle göra så jag bara skrek C............................kom hit nu!!!!
Jag hörde hans steg i hallen och hur han sprang till toaletten, han sa - vad har hänt? varför skriker du?
Jag sa ingenting jag bara visade honom testet och han bara tittade på den och sa -vems test är det? försöker du vara rolig?
Jag sa- nej det är min jag tog ett test nyss och den visar så här. Vi var nog tysta ett bra tag vi visste inte om vi ska vara glada eller inte, vi vågade inte hoppas på för mycket för att sedan bli besvikna.
Minuterna gick och vi började fatta att det är på riktigt, den här gången var det vår tur, den här gången hände det absolut omöjliga. Ett mirakel hade skett jag var gravid och utan IVF dessutom.
Vi bara gick runt i lägenheten och skrattade och jag grät en hel del men denna gång av GLÄDJE!
Det kändes som att vi gick på moln, Jesus hade hört vår längtan, han hade hört vår bön, vi var inte bortglömda som jag trodde hela tiden att vi var.
Vi visste inte vad vi skulle göra eller vem vi skulle ringa, borde vi ringa nån? tänkte vi.
Vi var överens om att vi inte skulle berätta för någon förrns 3 månader hade passerat. Alla förutom vår närmaste familj så klart. Vi ringde till C:s mamma och sa att vi hade något att berätta för henne och vi berättade nyheten och hon bara grät av lycka och vi grät och alla var sååååååå glada.
Sedan försökte jag ringa mina mamma men hon svarade inte, jag ringde 3 ggr och sen kunde jag inte hindra mig själv så jag skickade bara bilden på testet till henne och 5 minuter senare ringde hon upp från jobbet och sa - vad är det här? vems test är det? jag sa- mitt mamma MITT MAMMA, JAG ÄR GRAVID!!! och då blev det mer tårar i luren och sen sa hon - när gjorde ni IVF försöket och jag sa
- vi gjorde inte IVF, GUD hörde vår längtan och hörde vår bön.
Jag ringde till IVF kliniken och berättade för dem om den glada nyheten och även dem blev jätte glada och sa att dem skulle skriva ut oss från IVF kliniken och att vi skulle kontakta en barnmorska mottagning för inskrivning. Jag trodde att jag hade full koll på detta innan för vi hade ju väntat så länge på denna stund men när stunden var väl kommen så hade jag ingen aning om vad jag skulle göra.
Jag började ladda ner gravid appen för att ha koll på vilken vecka jag var i och i vilken period av graviditet jag befann mig i.
Lilla miraklets mostrar och farbröder fick även höra om denna underbara nyhet, men vi var lite rädda för att något skulle hända. Jag fick panikattacker på nätterna och trodde att när som helst kommer det att komma blod eller att vår lycka skulle försvinna och detta var helt oväntade känslor. Jag kunde känna tydligt att jag andligt blev attackerad och bara bad i Jesu namn för att den känslan av oro skulle försvinna!
Vi som par kom varandra närmre och njöt av att se min mamma mage växa, men rädslan i mig vägrade försvinna.
Vad som hände senare kan du läsa om i min nästa blogg!!!
"Jesus såg på dem och sade: För människor är detta omöjligt, men för Gud är allting möjligt."
På varenda släktträff var det alltid någon som skulle säga - " ja men ska ni inte ha ett barn snart för ni blir ju inte yngre med åren" och när man orkade pratade om varför vi inte hade ett barn ännu så skulle alla komma med sina idéer om att ät detta eller gör detta då skulle det att gå bra för oss och när vi berättade för dem att vi hade gått igenom IVF typ fem ggr så skulle dem bara tycka synd om oss och vi hatade den känslan.
Kusiner, vänner, bekanta ja alla skulle självklart bli gravida och alla skulle visa sin glädje genom att lägga upp ultraljudsbilder på sociala medier. Självklart blev man glad för deras skull men det gjorde ont i hjärtat att varför inte vi VARFÖR?????
Överallt såg vi barnvagnar och gravidmagar allt hade blivit ett mardröm. Det var så skönt att prata med par som var med om samma situation för att kunna bolla tankar med varandra och få stöd. Det var väldigt tydligt att dem som inte gick igenom samma situation kunde aldrig stödja dig på samma sätt för dem förstod inte känslan.
Jag kunde inte bara ge upp, jag bad och bad och bad till Jesus och jag visste att endast han kan göra det omöjliga möjlig. Det var inte alls i våra händer utan det var i Guds händer. GUD är alltid god.
Det står i bibeln " Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det!" Joh 14:14
Det var den 8:e mars 2017 och det var internationella kvinnodagen, kommer aldrig glömma denna dag. En släkting till mig skickade ett gruppmeddelande till alla i kvinnor i familjen och skrev grattis till alla mammor för att vi är så bra.......... MAMMOR!!!!!???? det var som att få en kniv i hjärtat och jag blev så arg och skrev men jag är ingen mamma så det var väl inte menat till mig och då skrev hon oj förlåt grattis till dig som en kvinna!
Hon menade säkert inget illa för hon hade skickat ut ett gruppmail men just då i den stunden blev jag så sårad och kände mig så ensam och skör. Jag visste att jag var skör och känslig men ett sådant meddelande var som att hälla salt på såret.
Jag kände mig hopplös och tom. Men plötsligt fick jag en känsla av att jag skulle kolla upp olika adoptionsbyråer och prata med dem för jag visste att sånt kunde ta tid. Efter några samtal hit och dit kände jag mig ännu mer hopplös för kostnaderna som vi skulle ha för att få ha ett barn i vår famn var mer än vad vår ekonomi skulle tillåta. Helt sjukt att det ska behöva kosta så mycket pengar för att kunna adoptera ett barn som är i behov av föräldrar eller föräldrar som är i behov av ett barn.
Varför skulle allt vara så komplicerat, varför var det ingen som hade talat om för mig om sådana svårigheter man kunde stöta på när man blev äldre.
Det kändes som att jag och C gled ifrån varandra ett tag för att jag trivdes mer i min ensamhet och han sa inte så mycket. Kan nog säga att jag kände mig värdelös som kvinna, jag grät mig till sömns dem flesta nätterna. I kyrkan hade vi cellgrupper där vi var några tjejer som träffades 2-3 kvällar i månaden, vi fikade, umgicks och bad tillsammans.
"För där två eller tre är samlade i mitt namn , där är jag mitt ibland dem". Matt 18:20
Varje gång vi sågs så bad vi tillsammans, vi bad och vi bad......
Den 20:e mars skulle jag och två kollegor åka iväg på en fortbildning uppe i Stockholm och vi skulle vara där i 2 dagar. Det var väldigt kul och bra för mig att komma bort några dagar och fokusera mig på något helt annat. Dem bjöd på mycket att äta under dessa dagar men ändå kändes det som att jag var hungrig hela tiden. Något stämde inte men jag tänkte inte så mycket på det.
Hon gav mig hopp och sa att jag inte skulle ge upp.
Vi pratade mycket med varandra dessa två dagar om mina känslor och hon var en riktigt bra lyssnare och stöttade mig jätte mycket.
När jag kom hem från min fortbildning kontaktade jag IVF kliniken och sa att jag var redo för vår sista försök och vi fick en tid i mitten på april 2017. Vi visste innebörden av detta och förberedde oss psykiskt om hur det hela skulle kunna sluta men vi var ganska överens om att efter detta försök så skulle vi inte göra några fler försök.
Den 17 april 2017 skulle vi åka upp till Stockholm till IVF kliniken och få det gjort, vår allra sista försök!! Nervositeten var obeskrivlig både för mig och C. Men denna gång skulle vi inte hämta ut några sprutor utan jag fick några tabletter som jag skulle börja ta när min första mens-dag kom. Den 9:e april 2017 skulle jag få min mens men den kom inte och jag var stressad över varför mensen inte kom, för sköterskan på IVF kliniken var väldigt tydlig med att jag skulle ha tagit tabletterna innan den 17:e april. Jag var så fokuserad och stressad över detta IVF försök att jag inte kunde tänka på något annat. Dagarna passerade och mensen kom inte så jag visste inte om jag skulle känna oro eller om jag skulle bli glad med tanke på att sist vi hade träffat läkaren så berättade hon för oss att när man har så få ägg som jag hade så kunde det vara tecken på att jag tidigt skulle gå i klimakteriet, vilket innebar ingen mens. 1+1= 2, inga ägg ingen mens.
Den 13:e april 2017 alltså på skärtorsdagen var jag ledig från jobbet och mensen hade fortfarande inte kommit och så sen hade den aldrig varit förr. Jag minns att jag gick ut på balkongen och rökte en cigarrett och sedan gick jag in på toaletten för att borsta mina tänder och tvätta ansiktet.
När jag väl var inne på toaletten var det som att någon sa till mig att ta graviditetstestet som vi hade i lådan, den sista testet som vi hade sparat till efter sista IVF försöket.
Jag tog graviditetstestet och var väl inställd på att det kommer att stå INTE GRAVID som den alltid har gjort dem 13 senaste gångerna. Så jag la ifrån mig den och skulle vänta några minuter på svar. Jag minns att jag hade borstat mina tänder och tvättade mitt ansikte och när jag hade torkat ansiktet med en handduk kom jag på att jag skulle titta på testet och det stod något annat på testet den här gången, det stod GRAVID ,RASKAANA och jag hann inte ens reagera så kom det upp siffror med 2-3.
Jag fick världens kallsvett och blev yr för en stund, det kändes inte verkligt. Jag blev nervös och började gräva upp kartong på testet från papperskorgen för att läsa vad detta innebar och det stod att JAG VAR GRAVID 2-3 veckor vilket innebar att jag var inne på min femte vecka om man skulle tänka graviditetsveckor. Detta var inte sant och trodde jag drömde jag visste inte vad jag skulle göra så jag bara skrek C............................kom hit nu!!!!
Jag hörde hans steg i hallen och hur han sprang till toaletten, han sa - vad har hänt? varför skriker du?
Jag sa ingenting jag bara visade honom testet och han bara tittade på den och sa -vems test är det? försöker du vara rolig?
Jag sa- nej det är min jag tog ett test nyss och den visar så här. Vi var nog tysta ett bra tag vi visste inte om vi ska vara glada eller inte, vi vågade inte hoppas på för mycket för att sedan bli besvikna.
Minuterna gick och vi började fatta att det är på riktigt, den här gången var det vår tur, den här gången hände det absolut omöjliga. Ett mirakel hade skett jag var gravid och utan IVF dessutom.
Vi bara gick runt i lägenheten och skrattade och jag grät en hel del men denna gång av GLÄDJE!
Det kändes som att vi gick på moln, Jesus hade hört vår längtan, han hade hört vår bön, vi var inte bortglömda som jag trodde hela tiden att vi var.
Vi visste inte vad vi skulle göra eller vem vi skulle ringa, borde vi ringa nån? tänkte vi.
Vi var överens om att vi inte skulle berätta för någon förrns 3 månader hade passerat. Alla förutom vår närmaste familj så klart. Vi ringde till C:s mamma och sa att vi hade något att berätta för henne och vi berättade nyheten och hon bara grät av lycka och vi grät och alla var sååååååå glada.
Sedan försökte jag ringa mina mamma men hon svarade inte, jag ringde 3 ggr och sen kunde jag inte hindra mig själv så jag skickade bara bilden på testet till henne och 5 minuter senare ringde hon upp från jobbet och sa - vad är det här? vems test är det? jag sa- mitt mamma MITT MAMMA, JAG ÄR GRAVID!!! och då blev det mer tårar i luren och sen sa hon - när gjorde ni IVF försöket och jag sa
- vi gjorde inte IVF, GUD hörde vår längtan och hörde vår bön.
Jag ringde till IVF kliniken och berättade för dem om den glada nyheten och även dem blev jätte glada och sa att dem skulle skriva ut oss från IVF kliniken och att vi skulle kontakta en barnmorska mottagning för inskrivning. Jag trodde att jag hade full koll på detta innan för vi hade ju väntat så länge på denna stund men när stunden var väl kommen så hade jag ingen aning om vad jag skulle göra.
Jag började ladda ner gravid appen för att ha koll på vilken vecka jag var i och i vilken period av graviditet jag befann mig i.
Lilla miraklets mostrar och farbröder fick även höra om denna underbara nyhet, men vi var lite rädda för att något skulle hända. Jag fick panikattacker på nätterna och trodde att när som helst kommer det att komma blod eller att vår lycka skulle försvinna och detta var helt oväntade känslor. Jag kunde känna tydligt att jag andligt blev attackerad och bara bad i Jesu namn för att den känslan av oro skulle försvinna!
Vi som par kom varandra närmre och njöt av att se min mamma mage växa, men rädslan i mig vägrade försvinna.
Vad som hände senare kan du läsa om i min nästa blogg!!!
"Jesus såg på dem och sade: För människor är detta omöjligt, men för Gud är allting möjligt."
Matt 19:26
Be blessed!
Kommentarer
Skicka en kommentar