Mirakelbarnet

Tiden bara gick och ingen bebis blev det för vår del. Eftersom vi hade tagit ett paus från hela processen så fokuserade jag mig på mitt arbete. Jag ville sysselsätta mig själv med annat så mycket så möjligt så att jag inte skulle tänka på barn, vilket jag gjorde i alla fall typ hela tiden men mer i min egen ensamhet. Jag pratade inte så mycket om det med andra längre, det kändes så uttjatat. För alla er som brukar ställa frågan - "när ska ni ha barn då? eller är du inte gravid ännu?? LÄGG AV SÄGER JAG TILL ER ALLA!!! ni vet inte vad personen som ni ställer frågan till går igenom!!! På varenda släktträff var det alltid någon som skulle säga - " ja men ska ni inte ha ett barn snart för ni blir ju inte yngre med åren" och när man orkade pratade om varför vi inte hade ett barn ännu så skulle alla komma med sina idéer om att ät detta eller gör detta då skulle det att gå bra för oss och när vi berättade för dem att vi hade gått igenom IVF typ fem ggr så skulle dem bara tycka

Onsdagen den 14:e december 2016, dagen då vi åkte upp med mer hopp än någonsin vi hade haft tidigare. Den dagen som skulle ändra våra liv, dagen då vi skulle få känna glädje igen, ja allt detta enligt VÅRA tankar. Med samma process som alla tidigare gånger, med morfin sprutan, lugnande tabletter, sjukhus kläder, stress, oro, förväntan, tårar, smärta, gynekologstolen... ja allt det där gick vi igenom för FEMTE gången!!! Vi bara hoppades på ett mirakel, ett guldägg som skulle fastna. Dem lyckades få ut 5 ägg denna gång så nu var chansen ännu större för den här gången skulle väl någon av äggen fastna i min livmoder och växa. Dem gav oss samma förslag om att föra tillbaka 2 ägg samtidigt för att öka chansen. Av dem 5 äggen var det 3 som blev befruktade, två som man la tillbaka i min livmoder och ett som fick vara kvar i frysen.                                                           Vi åkte därifrån med stor hopp och längtan i våra hjärtan. Jag och C hade nog nått botten och kände