Bara glädjens tid trodde jag!

Bebisen mådde bra men mamma Elnaz mådde inte alls bra, underligt tänker ni säkert nu och det gjorde jag med men jag mådde inte bra p.g.a den oro som jag hade om att något dåligt skulle hända. Tankarna om att detta var bara en tillfällig glädje gjorde mig galen.
Men tiden gick och magen växte. Första läkarbesöket jag hade var redan när jag var i åttonde veckan och den hade jag tjatat mig till, jag ringde och sa att jag måste få se min lilla bebis på ultraljud för att verkligen fatta att detta är på riktigt. Snälla och förstående var dem på barnmorskemottagningen på Nyköpingslasarett och gav mig den möjligheten men dom meddelade även mig att det är inte så mycket att se för det var för tidigt men även det skulle räcka för mig.

        Detta var den första bilden vi fick på vår lilla mirakel.

Efter detta besök på barnmorskemottagningen med bilden i våra händer kände jag ett lugn i mig och kände att jag kommer att kunna ta det lugnt nu och njuta av min graviditet.
Veckorna gick och vi bad dagligen för vår lilla mirakel och tackade vår frälsare Jesus för den fina känslan som vi fick uppleva som en familj och som blivande föräldrar. Jag som hade gett upp hoppet och trodde att jag aldrig skulle få bli en mamma, men där var vår lilla mirakel i min mage och växte och växte.

Jag jobbade heltid hela graviditeten men det brukar ju många göra jag är nog inte den ende. Med ständiga kontroller så kunde jag känna mig lugn. Jag hade lovat mig själv att inte dela med mig med alla mina fina gravidbilder på sociala medier, detta för att det kanske fanns någon som gick igenom det vi gjorde och skulle känna sig ledsen. Det är inte det att jag inte blev glad när jag fick höra och se att mina nära och kära väntade barn utan jag tänkte hela tiden varför inte JAG!!!!!



Men nu var det min tur och jag skulle bara njuta av den fina tiden som gravid. Hela graviditeten gick tack vare vår Gud jätte bra och inga som helst bekymmer. Som par kom vi varandra mycket närmare och C var jätte beskyddande över OSS (alltså jag och bebisen). Det kändes underbart att säga vi eller oss. Vi ville bara att tiden skulle gå fort så att vi kunde hålla om vår lilla mirakel. Varje dag bad vi tillsammans om beskydd och god hälsa och det fick vi.  Första 3D bilden på vår lilla mirakel.
Mot slutet av graviditeten svullnade jag upp som en ballong speciellt mina fötter. Så pass att jag inte fick på mig mina vanliga skor utan fick ta på mig större skor.

Jag måste erkänna att jag kunde bli livrädd ibland över att något skulle gå fel vid förlossningen och att vi inte skulle få se och hålla om vår lilla mirakel. Det kändes som att jag gick i bön hela tiden. Men med jämna kontroller hos min barnmorska kunde jag känna mig lugn.

Eftersom det var vår första barn och som vi hade längtat så oerhört mycket efter henne/ honom så ville vi gärna veta könet på bebisen och det fick veta. Dagen innan vi skulle på ultraljud hade jag en dröm om att jag att jag höll i en liten flicka och kallade henne för Denize. Alla som såg mig och min mage sa att det var en pojke, ni vet alla dessa myter om magen ser ut på något speciellt sätt så är det flicka och ser det ut på något annat sätt så är det en pojke. Men när vi väl var på ultraljudet kunde barnmorskan tydligt se att det var en flicka och då sa både jag och C HEJ DENIZE!

I oktober blev jag överraskad av min fina mamma och systrar, dom hade nämligen planerat en underbar babyshower till mig med alla mina nära kära på plats. 

 Jag var och är så tacksam för att ha dem i mitt liv. Dem hade gjort det så fint och jag blev oerhört glad över detta. Glädjen som jag kände under den här tiden var obeskrivlig, min familj tog hand om mig så bra att jag kände mig så älskad och det uppskattar jag jätte mycket. 

Det var beräknat att jag ska skulle ha bf 21-12-2017 och den dagen fick jag kraftiga värkar och vi åkte in och värkarna hade börjat men inte så pass att hon skulle komma ut ännu. Värkarna fortsatte och fortsatte och jag minns att min mamma sa till mig att när det börjar svettas i pannan då har dom riktiga värkarna börjat och då är det dags på riktigt. Jag hade lite svårt att tro på det hon sa även fast jag visste att hon hade erfarenheten av att föda tre barn. Men det var SANT hahahahaha....

Den 22 december 2017 klockan 12 blev värkarna så pass att jag svettades i pannan som mamma sa och jag kände att snart är hon ute. Det var väldigt passande för den tiden började även en av vår kära vän från vår kyrka sitt pass som vår barnmorska och hon hade varit med och bett för oss till vår frälsare Jesus då jag inte kunde bli gravid. 

Jag hade C, mina två systrar, min mamma, vår barnmorskevän och en till barnmorska i rummet jag var i säkra händer. I allmänhet var inte så rädd för förlossningen innan och allting gick så smidigt och bra och år lilla Denize sa hej till världen kl: 16.24 22 december 2017. 

            

Där var hon, vår lilla mirakel Denize!

Känslan av att hålla i henne var obeskrivlig och det kändes overkligt. Vi hade blivit föräldrar till en liten underbar flicka som vi dedikerat till vår frälsare Jesus. Vi bad dagligen om beskydd över henne. 

Hon var här i min famn och jag ska aldrig släppa taget om henne men jag är varken den första eller sista mamman som känner så. Första natten låg jag vaken hela natten och bara tittade på henne, jag ville memorera varenda del av henne. Vi delade rum med ett annat par som hade fått tvillingar. Tvillingarna grät hela natten men inte Denize hon var tyst som en mus och med tanke på att vi var oerfarna i detta så tyckte vi att det var konstigt. Jag kunde inte sova låg vaken o bara tittade på henne eller snarare stirrade på henne. Hon var här i min famn, det var som en dröm som jag inte ville vakna från. 

Jag hade hoppats på att min rädsla skulle försvinna efter att hon var född och vi hade henne hos oss, men tyvärr så attackerade djävulen. Jag kunde vakna mitt i natten och bara skrika att Denize inte andas och att vi har förlorat henne. Det höll på i en vecka, det var en riktig obehaglig tid. Två dagar efter att hon föddes var det julafton och hela släkten var samlade hos mina föräldrar och jag minns att jag inte ville lämna henne ensam i rummet så jag låg bredvid henne hela dagen och om jag skulle ut från rummet bar jag med henne ut. Om hon somnade djupt väckte jag henne och det gjorde jag utav den rädslan som jag hade. C la sin hand på mig och bad i Jesus namn så att min rädsla skulle försvinna. Men sen så blev jag lugnare och försökte njuta av min tid med henne. 

Hon var så underbar hon växte och växte och följde sin kurva. Jag och C kom varandra närmare med tanke på hur mycket vi gled ifrån varandra under den tiden som vi försökte få barn. Det kanske låter konstigt i mångas öron men när något inte sker genom bara passion utan av tid så försvinner glädjen i det hela.  

Det var en kämpig tid vi hade lämnat bakom oss, det hade varit utmanande och en jobbig period som vi nu kunde komma ifrån och nu kunde vi börja njuta av en fin tid med vår lilla mirakel. Jesus hade hört vår bön, han såg vår längtan och när vi började att ge upp så drog han upp oss från vår svarta bubbla. 

"Jag säger er sanningen: Om någon säger till det här berget: Lyft dig och kasta dig i havet, och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det han säger ska ske, då kommer det att ske för honom. Därför säger jag er: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så ska det bli ert." 

Markusevangeliet 11:23-24

Mirakler började att ske i vår liv när vi släppte taget helt och slutade att leda våra vägar själva. Vi la all vår längtan och bekymmer i Guds händer och tackade honom oavsett vad han beslutade att det var bra för oss. Ibland tänker inte vi människor längre än näsan räcker. Vi tror att om vi ber om något och det inte sker så hör och ser Gud oss inte. Men så är det inte Jesus vill oss väl och skulle aldrig göra något som skadar oss, ibland väntar han med att ge oss det vi vill och behöver i hans tid vilket är den rätta tiden i livet för oss. Det ligger i vår köttsliga värld att det vi vill ha vill vi ha NUUUUU men vad det kan innebära för oss bra eller dåligt tänker inte vi på. Men i den andliga världen ser det annorlunda ut. Det står skrivet i bibeln be och du ska få...men när Gud vill och anser vara lämpligt tid för oss. 

Utav erfarenhet kan jag berätta att jag var en av dem som trodde att Gud inte hörde mig och hade glömt bort mig men nu är jag mer än tacksam till honom för att han gav oss Denize inom den rätta tiden som på många sätt var mer passande för oss som familj. Ge inte upp och fortsätt att be till Jesus för han hör dig och går med dig varje dag vid din sida och glöm inte att genom bön bryts alla kedjor som kväver oss människor i den köttsliga världen som bara blir en mörkare och mörkare plats att leva på.   

Om du vill läsa mer om vad som hände sen kan du läsa det i min nästa blogg!

Be blessed 🙏